I förra veckan sände SVT en intervju med den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg med anledning av att rättegången mot de så kallade ”spionbröderna” inletts. Att namnlistor på hemlig personal läckt ser Gunnar Ekbergs som mycket allvarligt. Det gör att man bränner hemliga medarbetare, säger han.
Reportern Hans Larsson undrar om motivbilden för spionbröderna. Gunnar Ekberg har svårt att se något ideellt motiv. Däremot förekommer det mycket pengar.
”Det finns i förundersökningen väldigt mycket om pengar som skickas mellan olika människor och olika konton”, säger Gunnar Ekberg.
Att dagens spioner skulle vara mer intresserade av pengar tror inte Gunnar Ekberg. Han skrattar.
”Pengar har alltid varit lockande för människor, får man nog säga.
Det sägs inte i intervjun men själv noterar jag att det faktisktfinns en parallell med IB-affären, där paret Brillou hängde ut en mängd personer med namn, personnummer, bostadsadress och bilnummer i Fib/Kulturfront. Det rörde sig om allt från chefer till sekreterare. Paret Brillou försvarade sig med att allmänheten annars inte skulle trott på deras avslöjande. I realiteten brändes alltså medarbetare och främmande makt bakom järnridån slickade ivrigt i sig alla detaljer som avslöjades om individer och organisationsstrukturer.
Advokatparet Ebervall & Samuelsson påstår att allt viktigt är sant i deras historiska romaner. Men hur många fel får det finnas i en roman som påstås vara en sannsaga? Husebyboken (2016) och romanen om IB (2022) innehåller anmärkningsvärda påståenden.
IB – som i Inhämtning Birger (2022) och Florence Stephens förlorade värld (2016) säljs med påståenden om sanning, sannsaga och att allt viktigt är sant.Foto: Lena Breitner
Sedan 2008 har Lena Ebervall och Jan E Samuelsson gett ut romaner om verkliga händelser. I dag marknadsförs de som sannsagor. Så var det inte från början.
När Ers Majestäts olycklige Kurt om Haijbyaffären kom ut stormade det kring Piratförlaget. Liza Marklunds Gömda fanns i olika versioner. Det som påstods vara ”en sann historia” visade sig vara fel blandat med sant. Liza Marklund medgav att ”bygger på en sann historia” vore en mer lämplig beskrivning.
Ebervalls & Samuelssons Haijbybok presenterades initialt som ”verklighetsbakgrund med nya fakta”. En läsare reagerade över att antirökaren Karl Gerhard fått storröka.
”Vad som måste vara sant och vad som får vara påhittat i en roman med verklighetsbakgrund tycker vi är en personlig smaksak”, svarade författarduon på förlagets hemsida och medgav att läsare som kände till fakta kunde störas vid läsningen.
Någonstans på vägen började sannsaga användas för Ebervalls & Samuelssons romaner, retroaktivt även om Haijbyboken. Sannsaga betyder enligt Svenska Akademiens ordlista en ”otrolig men sann berättelse”.
”Allt viktigt är sant”, fastslås det. Alla fakta är autentiska och handlingen ”motsvarar den verklighet vi har kartlagt.”
Christina Nilssons liv och mina anfäder på Snugge i Vederslöv har en historia intimt förknippad med brukspatronerna Hamilton och Stephens på Huseby. Fackböckerna är många och den av Länsstyrelsen ligger på nätet. Foto: Lena Breitner
Låt oss titta på två böcker. Florence Stephens förlorade värld – En sannsaga om Huseby (2016) som berör min släkt och min hembygd och IB – som i inhämtning Birger (2022) där IB är ett ämne jag arkivforskat och bloggat om i över tio år och där min man Gunnar Ekberg är en av huvudpersonerna i boken.
Ramverket i första boken är Husebyskandalen. Fröken Florence Stephens blev blåst på sin förmögenhet och omyndigförklarad på 50-talet. Hertig Carl anklagades för att vara delaktig, men friades. Ryktena tycks aldrig dö om att Florence var ett kungabarn och inte dotter till Joseph Stephens. Att vår kung hemligstämplat den undersköna Elisabeth Stephens brev till Oscar II tar många som intäkt för att rykten är sanna.
År 2016 reagerade jag över mängden grava fel om min släkting operasångerskan Christina Nilsson och mina anfäders gård Snugge i Vederslöv i Eberevall & Samuellssons Husebybok. Som researchers verkar de inte ens ha gjort ett försök att få fakta rätt.
Min släkting var den världsberömda operasångerskan Christina Nilsson född på mina anfäders gård Sjöabol eller Snugge i Vederslöv socken som bytt ägare till och från Huseby gods flera gånger. Christina Nilssons liv är en del av Stephens familjesaga.
Hur lyckas Ebervall & Samuelsson med Christina Nilsson? Hennes namn är rättstavat och årtalet när hon köpte tillbaka födelsehemmet korrekt. I övrigt är allt annat ett sammelsurium där tid och rum blandas med fel till oigenkännlighet.
Nej. Joseph Stephens hade inte någon ”familj i Småland” när han 1867 sålde Snugge till Christina Nilsson. Det fick han först 13 år senare då han gifte sig med Elisabeth Kreuger.
Nej. Christina Nilssons föräldrar arrenderade inte av Stephens. Familjens tid som statare på Lövhult är väl omskriven. Googla!
Nej. Huseby köpte inte tillbaka Snugge 1933 av Christina Nilssons dödsbo. Hon dog 1921 och det finns både hemmansklyvningar och ägarbyten som advokatparet borde ha kollat. Enklast är dock att läsa Länsstyrelsens skrift om byggnadsminnet Snugge från 2015, som behändigt ligger på nätet. Den är författad av min gamla klasskamrat Vicki Wenander.
Ebervall & Samuelsson, som påstår att allt viktigt är sant, presenterar en menlös beskrivning om försäljningen 1867. Joseph Stephens påstås bara ha avyttrat en gård i sitt liv, han blev överrumplad att sälja till en operadiva och ångrat sig sedan bittert resten av livet. Allt är faktiskt uppåt väggarna fel, förutom årtalet. Joseph Stephens sålde flera gårdar medan fastighetspriserna var på topp, se professor Lars-Olof Larssons Det fantastiska Huseby (1993). Varför skulle godsägaren med egendomar på två kontinenter ångra futtiga hemman? I verkligheten var Christina Nilsson ännu ingen operadiva. Hon hade precis debuterat.
Överumpling är svårt att tro på då den verkliga sannsagan löper över flera månader och länder. Att Christina Nilssons pappa blir efterlyst av tysk polis i Hamburg och att det är Joseph Stephens som söker upp henne i Paris och bjuder på middag efter försäljningen gör att advokatparet Ebervall & Samuelssons påstående om överrumpling och ånger inte förefaller ett dyft trovärdigt.
Nils Olof Franzén och Bonniers fastslog 1976 att Christina Nilssons liv var som en saga. En klassiker för den som vill ägna sig år research. Ebervalls & Samuelssons skildring av Christina Nilssons liv är inte bara felaktig utan platt och intetsägande. Foto: Lena Breitner
Journalisten och guiden på Huseby, Åke Svensson, har också en bild av att saker inte stämmer med advokatparets beskrivning av familjen på Huseby. Han berättar att han satte en färgad lapp i boken för varje fel.
”Det blev nästan som en lupin”, säger han i dag.
Allt viktigt är sant, påstår Ebervall & Samuelsson och låter den omyndiga Florence Stephens gå och rösta vid 94 års ålder när hon precis blivit myndig igen.
”Det första val hon fick rösta i var 1976 års val till riksdagen. Och just då hände det ofattbara. Socialdemokraterna förlorade och Sverige fick en borgerlig regering för första gången på fyrtiofyra år. Florence visste inte till sig av glädje och stolthet och ansåg att hon personligen hade stor del i att Palme och hans socialistiska anhang äntligen var borta från kanslihuset. Hon hade naturligtvis röstat på högern”, står det i ”sannsagan”.
Den sanna sanningen är tragisk. Florence Stephens var myndig på valdagen, men då hon inte hunnit antecknas i röstlängden fick hon inte rösta. Varför förvanska väl kända fakta och göra Florence Stephens till en gaggig tant som stolt tror sig ha avgjort ett val?
Många fel i Husebyboken tyder på slarvig research, men inte hur författarduon hanterar ryktena om att Florence Stephens skulle vara dotter till Oscar II. Framställandet har en annan karaktär.
Jag och författarduon tycks vara eniga om att det var i januari 1881 som Elisabeth Stephens blev gravid. Florence föddes nämligen i oktober 1881. Föräldrarna hade gift sig i november 1880 men hade fått avbryta sin bröllopsresa. Vid nyår var de åter på Huseby. Nu skiljer sig berättelserna åt.
Ebervall & Samuelsson låter en sjuk Elisabeth ensam åka till Stockholm första dagarna i januari, en resa som på den tiden tog tolv timmar. I boken trånar Oscar II efter den nygifta fru Stephens. Han har ju den ”beramade Bernadotteska sexualdriften”. Paret Stephens återförenas först i maj på Huseby.
Mitt exemplar av Ebervalls & Samuelssons Husebybok har många noteringar om felaktigheter. Foto: Lena Breitner
Ebervall & Samuelsson har yxat till en tidtabell som gör Joseph Stephens osannolik som pappa. Indiciemässigt blir Oscar II den skyldige.
Ryktet om att Florence Stephens skulle ha varit Oscar II:s barn har funnits sedan 1950-talet. Ebervall & Samuelsson förlägger ryktets uppkomst till 70 år tidigare. De hävdar att ryktet uppkom våren eller sommaren 1881 i Stockholm då den undersköna nygifta Elisabeth Stephens bor hos sina föräldrar medan maken är kvar på Huseby i Småland. När Ebervall & Samuelsson låter Elisabeth Stephens återförenas med maken på Huseby har de redan gjort henne gravid och låter ryktet om att Joseph Stephens inte är far till Florence även stadfästas 70 år för tidigt även i Småland.
Tidtabellen stämmer inte med verkligheten. Elisabeth Stephens är inte alls borta från Huseby och sin make i fyra månader. I DN-arkivet den 11 mars 1881 anmäler nämligen brukspatron Joseph Stephens med fru att de anlänt till Stockholm och bor på Grand hotel. Då är det sju månader kvar till Florence födelse.
Enligt Åke Svensson, som läst amiral Kreugers brev till dottern Elisabeth som finns på Linnéuniversitetet, anlände de nygifta till Huseby på nyåret 1880/81 och de välkomnades av hans föräldrar och syster. Pappa amiralen skriver från Stockholm och låter hälsar till dotterns svärföräldrar och svägerska. Han oroas senare av sin sjuka dotter. I februari skriver han två gånger om längtan efter att återse varandra i Stockholm.
I efterordet framgår att Ebervall & Samuelsson också varit på Linnéuniversitetet. Replikerna är hämtade ordagrant ur brevsamlingen, hävdar advokatparet. Var i brevsamlingen har de hittat sina sensationella bevis för ett helt annat scenario med Oscar II som pappa till Florence Stephens? Allt viktigt är ju sant, hävdar de! Kom igen! Fram med bevisen!
I höst har ännu en ”sannsaga” getts ut. Den här gången ger sig duon på IB, den svenska underrättelsetjänstens hemliga avdelning som offentliggjordes via Fib/Kulturfront 1973. Sannsagan påstås vara ”så halsbrytande att ingen hade kunnat hitta på den”.
Sanningen är att vi genomlevt snart fem decennier av de inblandades olika versioner av vad som faktiskt hände. En av versionerna företräds av Jan Guillou, som äger Piratförlaget med förläggaren Ann-Marie Skarp. Att de känner varandra väl är uppenbart. Per E Samuelsson företräder dessutom Jan Guillou i en skattetvist.
Hur står det då till med sanningen i ”sannsagan” om IB som kom ut nu i höst? Det ska jag återkomma till i senare inlägg.
Avslutningsvis vill jag påminna om att DN år 2009 i samband med Gömdaskandalen frågade förläggaren Ann-Marie Skarp var gränsen går för ”en sann historia”.
”Vi kommer att fundera på hur en bok av det här slaget ska presenteras. Hittills har författare varit ganska måna om att själva tala om att det som de skriver är sant, men det skulle jag akta mig lite för. Som förläggare skulle jag definitivt vara försiktig med det”, svarade Ann-Marie Skarp.
DN:s fråga behöver omdefinieras. Hur många fel får man ha i en roman för att fortfarande kalla den sannsaga?
Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945 utgavs postumt. Hon jobbade på Allmänna säkerhetstjänstens postkontroll under kriget. Dagböckerna vittnar om att hon var antinazist och antikommunist. Räddast var hon för ryssen.
Jag tror det var Lars Wilderäng som först i Sverige att uppmärksamma att Kreml initierat en aggressiv reklamkampanj mot Sverige i Ryssland. Här pekas Sverige ut som nazistiskt. ”Bevisen” ska alltså vara så kallade ”citat” av Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad. Jag skriver så kallade eftersom jag tycker man borde kontrollera om de stämmer och hur de har ryckts ut ur sina sammanhang.
Enligt Lars Wilderäng står det så här på ryska affischer att Astrid Lindgren skrivit:
“Och om det nu ska vara såhär, så ropar jag hellre “Heil Hitler” för resten av mitt liv än att ha ryssen här, i Sverige. Jag kan inte tänka mig något vidrigare.”
Affischen finns med länk till en bild och det är dålig upplösning men jag ser att ordet Sverige t ex finns med. Det bör påpekas att detta ord inte finns i det äkta citatet, som återfinns på sid 53-54 i boken Krigsdagböcker 1939-1945.
Det korrekta citatet återfinns på sid 53-54. Det har ryckts ur sitt sammanhang och är troligen en felcitering. Små ord som byts ut kan förvränga vad Astrid Lingren faktiskt menade.
Den 18 juni 1940 skriver Astrid Lindgren att Frankrike dagen innan har kapitulerat. Hon tycker att engelsmännen har fegat hittills och skriver att ”engelsmännen har haft en enastående förmåga att låta bli att slåss” och att ”‘Engelsmännen slåss till sista fransman’, som vanligt”. Därefter kommer det Kreml menar att Astrid har skrivit. Det korrekta är:
”Det värsta är, att nu vågar man snart inte önska Tysklands nederlag längre, för nu har ryssarna börjat röra på sig igen. De senaste dagarna har de besatt Litauen, Lettland och Estland under diverse förevändningar. Och ett försvagat Tyskland kan för oss här i Norden bara betyda en sak – att vi får ryssarna över oss. Och då tror jag hellre, jag säger ”Heil Hitler” i hela mitt liv än får ryssarna över oss. Något ohyggligare kan nog inte tänkas.”
Det skulle vara intressant om någon rysktalande tittade på Kremls påstådda citat. Spontant utan att själv vara rysktalande noterar jag en viktig språklig nyans som gåtts förlorad (eller förvanskats). I det ryska citatet beskrivs ryssarna som ”här” hos oss i Sverige. Som en gäst. Som en kompis på något sätt. Astrid Lindgren menade absolut inte detta. Hon använder de starkare orden ”över oss”, det vill säga att ryssarna skulle sätta sig på oss. Ta vårt land.
Om hon fick välja vilken brutal diktatur som skulle ockupera oss så var Nazityskland alltså det näst sämsta. Det allra värsta skulle att vara att hamna under hammaren och skäran. Pest eller kolera alltså.
Michael Winiarski påpekar i DN något intressant med citatet. Kreml har så att säga ”missat” att påpeka att citatet är från juni 1940.
Då rådde ännu vänskapspakten mellan de två totalitära diktaturerna Sovjet och Tyskland, skriver Winiarski.
Läs gärna fler citat av Astrid Lindgren från gårdagens inlägg, länk har ni här.
I en reklamkampanj i Ryssland signerad Kreml utmålas Sverige som nazister. Lars Wilderäng konstaterar på sin blogg att retoriken är densamma mot Sverige som den var mot Ukraina strax innan anfallet.
”Bevisen” för att Sverige är nazistiskt är tre: Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad med citat.
Min ryska är pover, så jag lutar mig åt översättningen Lars Wilderäng bidragit med:
Från barnförfattarens dagbok: “Och om det nu ska vara såhär, så ropar jag hellre “Heil Hitler” för resten av mitt liv än att ha ryssen här, i Sverige. Jag kan inte tänka mig något vidrigare”.
Har Astrid Lindgren verkligen uttryckt det här? Svaret är nja. Att översätta från svenska till ryska och sedan tillbaka till ryska leder alltid till förvanskningar. Den Astrid Lindgrenska finurligheten har nämligen helt gått förlorad.
Just nu grämer det mig att jag inte kan hitta var i hennes Krigsdagböcker 1939-1945 som det riktiga citatet finns. Jag har bläddrat och bläddrat nu på morgonen. Jag vet att hon har uttryckt det där om att heila, men hela citatet är ryckt ur sitt sammanhang.
Astrid Lindgren var en mycket politiskt intresserad person och hon följde kriget med största intresse i sina krigsdagböcker. Dessutom jobbade hon för Allmänna säkerhetstjänstens postkontroll. Hon ångade och sprättade upp brev och fick ta del av information om kriget via fältposten och brev från utlandet.
Svenskar som lever i dag börjar ofta andra världskriget baklänges. Hitlers död. Koncentrationslägrens öppnanden. Nürenbergrättegångarna. Nazismen var den onda kraften. Så tänkte alltså inte Astrid Lindgren, eftersom hon levde genom hela kriget. För henne var den största fienden alltid Stalin och Sovjet (som hon genomgående kallar Ryssland). Men hon gillar inte heller Hitler.
Nationalsocialismen och bolsjevismen – det är ungefär som två skräcködlor i kamp med varandra, skriver hon 1941.
Astrid Lindgrens hjärta klappar hårt för Finlands sak, som anfölls av Sovjet. Att dagens Kreml inte gillar hennes träffsäkra formuleringar förstår jag. Byt ut ordet Polen mot Ukraina, eller ”de baltiska staterna” mot något annat:
I dag har ryssarna också marscherat in i Polen ”för att tillvarata de ryska minoriteternas intressen” och Ryssland framställer det ena kravet efter det andra i de baltiska staterna – och får som de vill, skriver hon på sid 23 den 17 september 1939.
Redan 1939 ställer hon bolsjevismen och nazismen mot varandra. Av två onda ting anser hon bolsjevismen vara värst. Moskva är det största hotet och hon ändrar inte sin hållning.
1943 får beskriver hon bilder från Baltikum.
Det var alltså bilder från sannskyldiga slaktscener, som ryssarna gjort sig skyldiga till, innan de drog sig tillbaka. Nej låt oss aldrig få hit ryssen! står det på sid 173.
Det grämer mig att jag inte kan hitta citatet om att heila, men jag lovar att det finns någonstans. Jag vet att jag har läst det. Astrid Lindgren återkommer flera gånger till att hon både är glad och fasar för att det går dåligt för Hitler och nazismen. Av två onda ting är att hamna under Nazityskland det näst värsta och Moskva det absolut allra värsta. Att rangordna två eländiga saker innebär alltså inte att hon är nazist, men Kreml hugger ut citat så som de har lust för att passa deras syften. Astrid Lindgren är nämligen ett hot än i dag genom sina knivskarpa formuleringar.
Astrid Lindgren är ytterst medveten om baksidan på östfronten. Hon läser brev från Baltikum där man nu ”får dras med tyskarna” och hon skådar nazismens undergång.
När tyskarna bryter samman, då finns det ingen hjälp för Baltikum mer, mänskligt att döma – och då, arma människor, står det sid 259 den 20 mars 1944.
Sic transit gloria mundi! skriver hon när Hitler och Mussolini är döda (så förgör världens härlighet).
Hon är glad när kriget är slut, men på pingsdagen 1945 konstaterar hon att ryssarna besatt Bornholm.
Jag är rädd för ryssarna, skriver hon (sid 312).
Om någon hittar sidan med citatet om att göra hitlerhälsning så hör av er! Det är så nesligt att inte hitta det korrekta citatet och sätta det i sitt rätta sammanhang.
Fick ett tips i veckan om ett föredrag av Thomas Wegener Friis från Syddansk universitet som håller föredrag om IM Lenz och IM Nelly. Föredraget är från 2011 och ligger på YouTube.
Det stora mysteriet är egentligen inte IM Lenz och IM Nelly utan hur i hela fridens namn de två Extrabladetjournalisterna Mette Herborg och Per Michaelsen kunde fick ut informationen om Stasi innan det ens var möjligt att få tillgång till materialet i Stasiarkivet. Duktiga journalister? Riktigt den uppfattningen har pensionerat PET-folk jag talat med inte haft.
Själv har jag talat med en svensk som efter murens fall blev uppringd av Michaelsen som visste extremt mycket om Stasis övervaknings- och värvningskampanj mot honom. Det intressanta var att svensken inte kände till omfattningen själv, utan upptäckte det när han beställde handlingarna. När det var möjligt att begära ut alltså. Hur kunde Michaelsen känna till allt detta innan Stasiarkivet ens öppnat?
En snabb koll på danska wikipedia visar att det 2012 blev en affär i Danmark då Politiken hävdade att en känd journalist om Stasi-jägare själv varit Stasiagent. Källan på detta påstods vara Thomas Wegener Friis, men hela historien slutade med att locket lades på och Politiken fick backa och erkänna att dokumentation inte fanns för att belägga påståendet.
Det är konstigt med perioden kring 1999/2001.Varför dök vissa avslöjanden upp i media och varför? Varje land hade ett (ett) avslöjande som dök upp ungefär samtidigt. Sedan lades locket på. Det var som om någon vaggade hundens svans. Varför?
Kul upplägg förresten med att berätta historien som om vi befinner oss i en kriminalfilm. Länken har ni här.
Jag möts av nyheten att Jörn Svensson har avlidit. Det var en man som inte gick obemärkt förbi. Han var född i Mariendal i Danmark den 13 februari 1936 och var Malmöbo på 60-talet. Då titulerades han fil lic och blev känd för sin bok ”Vägen till det fjärde riket” (Cavefors 1963), där han pekade ut Västtyskland som arvtagaren till det nazistiska tredje riket.
Jörn Svensson gick med i Socialdemokraterna men blev officiellt ett nyförvärv för kommunisterna hösten 1966 när han ställde upp vid C.H. Hermanssons valtal i Malmö. Dock betraktades Jörn Svensson i vissa kretsar redan som k-märkt sedan flera år tillbaka. SvD beskriver i länken t ex honom som en av de arga unga män ”som oroat partiledningen”. Han förnekade tillhörigheten.
Detta år 1966 var titeln byrådirektör eller planeringsdirektör vid Länsstyrelsen alternativt byrådirektör vid länsarbetsnämnden i Kristianstads län. Arbetslösheten skulle i alla fall lösas genom att företagen styrdes och förvaltades av de anställda, ansåg han. Politiken gillades uppenbarligen för Jörn Svensson valdes in i enkammarriksdagen 1970 (fyrstadskretsen, Kristianstad). Samma år pekades han ut för att vara ”kfml-sympatisör”, dvs till vänster om vänstern. Knappt hann han in i riksdagen förrän det skrevs artiklar om fanflykt och rykten om uteslutning ur riksdagsgruppen. Jörn Svensson betecknades som ”trotskist”. Han ansågs vara Kinavän, men blev senare inte insläppt i Kina.
Titeln fil lic väcker undran. Efter lite sökande i databaser verkar Jörn Svensson ha varit inne på ekonomisk historia. Avhandlingen han höll på med hette ”Jordbruk och depression 1870-1900. En kritik av den officiella statistikens utvecklingsbild.”
Jörn Svensson blev 85 år gammal. Bilden är från Riksdagens bildarkiv.
I samband med IB-affären 1973 blev Jörn Svensson i riksdagen en stark försvarare av FiB/Kulturfront och kritiker av t ex polisen. Han hävdade i riksdagen att polisen inte upprättat något protokoll vid husrannsakan, vilket inte är sant eftersom IB-åtalet innehåller väldigt många protokoll från husrannsakan.
”Bakgrunden till beslaget måste ha varit att försvåra FIB/Kulturfronts utgivning i stil med Spiegelaffären i Västtyskland”, citerades han i SvD.
Intressant nog var Jörn Svensson placerad i näringsutskottet, men var gång det var spionage eller terrorism på agendan typ utvisningar av medlemmar ur Japanska Röda Armén eller terroriststämpling av PKK skyndade han till talarstolen. 1985 krävde han till exempel att terroristlagen skulle ändras så att de anklagade (Svenssons ordval, red anm) och deras ombud skulle få full insyn i det material som låg till grund för anklagelserna (Svenssons ordval, red anm). Redan 1975 i samband med utvisning av två medlemmar ur Japanska Röda Armén hade han hävdat att hemligstämplingar skulle inskränkas så att riksdagen skulle få bättre kontroll.
Han satt i EU-parlamentet 1995-99 och i två årtionden i partistyrelsen. 1985 påstås han och Margareta Winberg i minneskrönikor ha blivit sambos. Det förefaller inte vara helt korrekt då Jörn Svensson 1987 offentliggjorde att han skulle lämna Skåne och riksdagen samt flytta ihop med sin partner i Jämtland. Viss kritik hade framkommit kring de många tjänsteresorna paret haft mellan Kristianstad och Östersund. Så sambo blev de alltså 1987. Sedan gifte de sig ett antal år senare.
I minneskrönikorna över Jörn Svensson framhävs särskilt att han för sin samtid tidigt brann för frågan om homosexuellas rättigheter. Jörn Svensson blev 85 år gammal.
I dag är det Hitlers födelsedag. Dagen till ära borde man sitta och skåla på Rosengaardens bodega, ett stenkast från Kultovet i Köpenhamn. Men det råder ju pandemi och vi blir inte släppta över bron, så vi får fira hemma och minnas vårt besök 2018 på etablissemanget där Hestetyven den 20 april 1944 likviderades som en födelsedagspresent till diktatorn.
Gunnar Ekberg kollar in kulhålen.
En gång i tiden hette stället Rosengaardens vinstue och under ockupationsåren blev stället känt som ”Det bruna världshuset”. Hit gick Christian Marius Rudolf Christiansen sitt öde till mötes den 20 april 1944. Många år tidigare hade blivit gripen för häststöld, därav smeknamnet. Nu var Hestetyven en känd stikker som särskilt intresserade sig för den kommunistiska motståndsrörelsen. Han tjänade bra med pengar genom sina angiverier till Gestapo.
Undertecknad i den berömda baren 2018.
Den kommunistiska motståndsrörelsen BOPA hyste av förklarliga anledningar ett visst agg till Hestetyven, som de den aktuella dagen skuggats till Rosengaardens vinstue. Här ställde sig Hestetyven i baren för att spela tärning med sin livvakt Kurt Martens. Två BOPA-medlemmar stod i bakhåll på gatan beredda att skjuta medan den 26-årige Martin Evald Jensen och 27-årige Børge Thing gick in och likviderade Hestetyven med mellan sex och tolv skott. Sedan flydde gärningsmännen på cykel från platsen.
Det f d ”bruna världshuset” ligger ett stenkast från Kultorvet.
Skotthålen finns kvar bakom bardisken och de kan man få se om man ber snällt. Det finns även tidningsklipp och liknade att titta på för överintresserade. Adressen är Rosengården 11. När vi var där var rökning tillåten, så var beredd på att retirera ut vid händelse Lützendimma.
Martin Evald Jensen hette egentligen Niels Evald Jensen. ”Martin” var egentligen bara hans täcknamn. Han var ledare för en grupp inom BOPA som ägnade sig åt industrisabotage, bland annat mot Riffelsyndikatet i maj och december 1943. Sommaren 1944 blev han svårt skottskadad och gripen. I september samma år blev han placerad i koncentrationslägret Neuengamme. Han överlevde och dog strax före sin 80-årsdag 1998.
Martin Evald Jensen överlevde Neuengamme och blev 79 år gammal. Foto: Motståndsdatabasen
Likvidatören Børge Thing tilläts ha semester i Sverige för att hälsa på hustru och barn. Foto: Motståndsdatabasen
Den andre likvidatorn Børge Agergaard Thinge, hade hustru och barn i Sverige. De hade fått fly 1943 då de var judar. Själv hade han kort tid suttit i fängelse, men blev nu ett intressant mål för ockupationsmakten. Thing blev reell ledare av BOPA 1944 men fick med Allmänna säkerhetstjänstens godkännande ta en kort semester i Sverige för att träffa sin familj, som jag tror bodde i Uppsala vid den här tiden. Han lyckades smita undan tyskarnas många försök att gripa honom.
Hans täcknamn var bland annat Brandt, Børge Brandt, Ole Johansen, Ditlev Lind och Frederik Nakkebølle.
Efter kriget utbildade han sig på Hærens Officersskoleog och blev kapten. Han gjorde sedan karriär som försäljningsdirektör för en firma som sålde hörapparater. Han dog 1974 vid 54 års ålder.
I dagens Skånska Dagbladet publiceras en artikel Minnesmärken över judeflykt föreslås signerad undertecknad och som handlar om att Kävlingeliberalerna vill ha minnesmärken efter judeflykten 1943 i Barsebäck och Vikhög. Partiet hade inga siffror på hur många som anlänt till de olika hamnarna, men jag gick med liv och lust in för att undersöka fallet.
För mig var det peace of cake att skaka fram detaljerad information. Gunnar Ekberg och jag har ju gett ut boken Det hemliga Malmö, som till ca hälften handlar om tiden strax före, under och efter andra världskriget. Att djupdyka i danska databaser, analysera dokument och ta rätt kontakter var så att säga något vi redan ägnat oss åt inför boken Det hemliga Malmö. Att översätta kunskapen till vad som går att få fram om Barsebäck och Vikhög var alltså inte svårt.
Artikeln i tidningen är uttömmande i sig, men för detaljerad information om enskilda fall hänvisar jag till webbartikeln här. Den som inte har en prenumeration kan teckna en provprenumeration för en överkomlig peng.
Artikeln bär alltså vissa spår av mitt intresse för hemliga tjänster och underjordiskt motstånd. Och jo, motståndsmän anlände även till Barsebäck och Vikhög.
Det var väldigt länge sedan jag skrev något om Stasi. Jag har inte bara haft paus. Jag har helt enkelt inte känt att det hänt något som gett mig energi att ägna mig åt ämnet.
Men så hände det. I höstas lanserade Netflix en egenproducerad dokumentär om mordet på Detlev Karsten Rohwedder den 1 april 1991 i Düsseldorf. Plötsligt kände jag en nytändning. Äntligen var det något nytt som lades fram. Känslan var densamma som när jag lärde mig om mordet på Alfred Herrhausen den 30 november 1989 i Bad Homburg von der Höhe. Båda morden påstås ha blivit utförda av Rote Armee Fraktion, RAF. Tvivel är förnamnet.
Deutsche Banks Alfred Herrhausen färdades i en skottsäker bil med livvakter, men gjorde misstaget att färdas samma väg varje dag. Bomben placerades på en pakethållare på en parkerad cykel. Den utlöstes via sensorer. Attentatsmännen lät första bilen i kortegen passera, men när Herrhausens bil bröt den infraöda strålen utlöstes bomben. Det blev en perfekt träff mot Herrhausen sittplats i bilen. Han dog en kort stund efter attentatet.
Efter mordet på Herrhausen skickades ett brev signerat RAF där de tog på sig dådet. Inget tyder på att medlemmarna i RAF var kapabla till att utföra ett för den tiden så tekniskt avancerat dåd. I en dokumentär jag såg för flera år sedan pekade man på dåd som senare hände i Mellanöstern och där samma teknik användes. Visserligen tränades RAF nere i Mellanöstern men vad är det som säger att de utförde dådet? För mig har RAF alltid haft drag av testuggande haschrökande individualister. Dådet mot Herrhausen var utfört av en strängt disciplinerad grupp som fått avancerad militärtekniskt utbildning.
Netflix serie om Rohwedder får mig att minnas mordet på Herrhausen. Vi hoppar något år framåt i tiden. Nu är vi mitt uppe i återföreningen av Tyskland och Rohwedder blir chef för Treuhandanstalt, Treuhand. Gamla DDR-företagen ska delas upp, säljas av eller läggas ner. Rohwedder blev symbolen för att många östtyskar blev arbetslösa.
Det fanns en hotbild mot Rohwedder. Han skjuts i sin bostad av en prickskytt. Bara bottenvåningen hade skottsäkra glas. Efter mordet tar en ny generation RAF-are på sig dådet. Men de verkar mest ha stått för poesin. Vem som utförde dådet? Det finns flera teorier. Den om att det var Västtyskland har jag svårt att tro på. Däremot att mordet är signerat Stasi, eller mera specifikt dess civila utrikesspionage HV A, finner jag troligt.
Mordet på Rohwedder är både amatörmässigt och professionellt. RAF-folket anses inte ha kompetens nog att lyckas med prickskytte med ett så svårt skott. Brottsplatsen är kliniskt städad, men man hittar en handduk och ett hårstrå som år senare visade sig tillhöra en RAF-are som då dör.
Sent ska syndaren vakna. Lördagen den 14 november 2020 hölls Arkivens dag. Malmö stadsarkiv hade bjudit in Gunnar Ekberg och mig, Lena Breitner, att ha en programpunkt under årets tema svart på vitt. Vi skulle prata om vår bok Det hemliga Malmö, som gavs ut i våras på Arx förlag, och om hur det är att gräva i hemliga arkiv.
Då vi levde under pandemin var det inte aktuellt med ett föredrag på stadsarkivet. Istället sände vi live via Zoom.
Efter mycket om och men har en läsare av min blogg tankaroib klippt ner vårt inslag med snygg intro och eftertexter. Så här är äntligen: Det hemligaste av allt – parallella arkiv och analyser av luckor i arkivdokument. Tack Lars W!
Tankar om IB 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.